BERÄTTELSE ANGÅENDE FORNLEMNINGARNE
i Skedevi socken Finsponga län Östergötland
Anteckningar gjorda av Hampus von Post i slutet av 1860-talet. Den här avskriften är ordagrant avskriven efter originalberättelsen som finns som handskrift på Länsmuseet i Linköping.
Hampus von Post föddes 1822 på gården Tisenhult i Skedevi socken i norra Östergötland. Han studerade i Uppsala och blev geolog, botanist, entomolog (insektskännare) och jordbrukskemist.
Hampus von Post var först under några år lärare vid Ultuna lantbruksinstitut, därefter disponent vid Reijmyre Glasbruk åren 1852 till 1868.
Han blev professor 1875, och utnämndes 1877 till hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Från 1858 var han ledamot av vetenskapsakademien. Hampus von Post dog i Uppsala 1911.

Läs mer om Hampus von Post på Wikipedia >>
Hampus von Post - Foto Dahlgren


Berättelse angående Fornlemningarne i Finsponga län Norra delen Östergötland. Skedevi socken. Emedan det åligger de personer som fått förtroendet att vara tillsyningsmän för länets fornminnesförening att redogöra och inberätta för sin trakts fornminnen och emedan jag nu i höst måste lemna orten och icke vidare kunna fullfölja detta uppdrag har jag ansett mig böra inberätta äfven det ringa och ofullständiga jag i detta afseende hunnit och förmått inhemta ehuru jag är öfvertygad att en betydligt större skörd skulle erbjuda sig åt en mera i yrket hemmastadd forskare, som mera odelat finge egna någon tid häråt. Särdeles måste jag vända fornminnesföreningens uppmärksamhet på de ur folkets mun ännu oupptecknade sägner och berättelser, hvilka min tid och omständigheter icke tillåtit att utforska, men hvilka dock sparsamt fortlefva och för den som särskilt egna sig häråt, kunna innehålla wärderika, åtminstone lokala upplysningar. Med hvarje årtionde förblekna dessa, och kunna snart icke mer sammanhållas af den nuvarande tidens folkklasser, hvilka se i dessa barndomsberättelser endast det sagolika, och ofta nog orimliga, onaturliga yttre omklädnaden. Det har endast varit de fasta fornminnesmärkena som jag kunnat egna uppmärksamhet. De lösa, se fynd, uråldriga skrifter, sägner, ortnamn och ortspråket har jag ej kunnat egna den uppmärksamhet som jag anser skulle vara önsklig, jag är nemligen öfvertygad att utan att indraga alla dessa särskilda delar till ett instrument för bedömandet av en trakt, måste detta bli ofullkomligt och icke kunna göra det tydligt, som man skulle behöfva och önska för att försöka framställa något resultat öfver någon viss trakts forntida förhållanden. Såsom ändamålet med tillsynsbefattningen kan fattas utgår den hufvudsakligen derpå att endast uppsöka och bekantgöra, äfven som att söka bevara det i hvarje trakt förefunna genom att tillse att det icke förstöres eller misshandlas. Att af det förefunna draga några slutsatser, tillhör egentligen fornforskaren och borde odelat öfverlemnas honom. Det torde emellertid icke böra förwägras äfven dem, som förrätta det oansenligare hopsamlingsarbetet, att äfven yttra några slutsatser öfver den lilla skörd skall de kunna hopbringa och det är endast på denna grund jag tillåtit mig anföra några yttranden, utom det faktiska, vid afgifvandet af min berättelse. För erhållande af uppgiften öfver de inom socknen förut förefunne fornlemningar har jag endast haft att tillgå: Widegren - Beskrifvning öfver Östegötland. 4 delar 1817 - 1829 Tham - Beskrifvning öfver Linköpings län. 2 delar 1854 - 1855 Derjemte har jag haft nöjet att af fröken Christina Indebetuo från Forssa bruk i närmaste socken, fått mottaga wärderika upplysningar. Hon har blott af intresse för det fornåldriga, kringwandrat inom socknen och förhört sig allestädes om fornminnena och folkets sägner om dem, samt lemnat mig en skriftlig uppsats öfver det hon sålunda inhemtat och på så sätt lemnat wärderika upplysningar, hvilka jag på detta sätt får tacksamt erkänna. Angående just dessa sägner och berättelser, som ännu fortlefva, är jag dock förvissad att ej obetydligt vore att skörda, men af dertill serdeles lämplig person. Min tid har ej tillåtit att försöka inhämta hvad häraf är att vinna; man måste då i god ro, ty allmogen är här mycket senfärdig, med stort tålamod och med särskilt lokalkännedom och försedd med anvisningar på lämpliga personer, wandra från stuga till stuga och uppsöka dem, som hafva dessa meddelelser bevarade. Dessa personer erbjuda sig icke frivilligt, de måste uppsökas och uppsökas med förtroende och intresse. De anse dessa berättelser såsom en förtrolig och n. helig historia, hvilken endast i lämpliga stunder kan talas om; det genomgår dem en, vid berättandet liksom lefvande ande från förfädren, hvilken blott i stilla och roliga stunder må kunna utan wanhelgande komma till tals. Detta hopsamlande fordrar äfven sin egen man. Man måste besitta en särskild förmåga att qvickt och lätt uppfatta och behålla i minnet det karaktäristiska i berättelsen, ty att uppteckna på papper duger icke, då blir berättelsen både kort och oriktig. Allmogen fruktar det skrifna ordet. Derjemte måste man förstå ortens sed att af minspel och åtbörder uppfatta mycket, som icke i ord uttalas. Från barnaåren har jag i dunkelt minne mången dylik berättelse, omtalad i denna trakt, men kan icke numera söka affatta den i skrift, hvarför jag blott vill recommendera dem till uppsamlande åt fornforskare, som ega förmåga och sinne dertill. De särskilde minnesmärken, som nu äro bekante inom socknen, har jag i följd efter hvarandra, på sätt här nedan angifves upptagit, dels i afsigt att angifva deras närvarande beskaffenhet, dels äfven för att få anföra dem, att dessa anteckningar kunna tjena till ledning för kommande forskare och jag är blott ledsen att icke hafva varit i tillfälle, så som sig borde, afteckna dem på ett noggrannare och fullständigare sätt; det är blott min anspråkslösa önskan, att mina ofullkomliga teckningar måhända skall kunna föranleda bättre sådana.
1. Den s.k. Domareringen vid Wallerängstorp alldeles invid landsvägen.
Detta fornminne anföres af Widegren, beskrif. Pag 165, såsom ett domarsäte eller grafplats, men uppgifves orätt bestå af " 8 stenar lagde i ring ". Anföres icke af W Tham i beskrifn. Öfver Linköpings län. Ch. Indebetou besökte stället och uppgifver med rätta ringen bestå af 13 stenar. Stället besöktes af mig 1867 och aftecknades såsom det framställes i tafl.1.
Den är belägen å öfre delen af en långsluttande sandslätt eller hed, som numera till större delen är odlad till åker, sjelfva stenringen ligger dock i skogsmarken och torde derför blifva skyddad. Denna sandslätt sluttar ner emot Wallerängstorpssjön och bildas af en utbredd del af sandåsen, som här utgör större delen af markens grund. Ringen består af tydligen uppreste 13 stycken större stenar, hvaraf de flesta äro stafformiga, men en del klumpformiga, af 5-6- till 8 fots höjd, men flere numera lägre, och några af de högreste ligga kullslagne. En och annan synes äfven måhända vare afslagen och tillhörande stycke ligga på mareken i närheten. Den är af 20-22 alnars tvärmått. Stenarna 1, 12, 11 ligga såsom af teckningen synes nästan utom ringen. Nr 1 är stor och fyrkantig ännu upprätt. Nr 11-12 äro mindre stenar möjligen rubbade från sitt ursprungliga ställe. Afståndet mellan stenarne är något olika, varierande mellan 5-6-7 steg, ej fullt lika mellan varje. Stenarne äro ej heller lika stora och synas icke hafva varit så, ehuru en del tydligen äro nedsänkte i marken och en eller annan i sednare tid afslagen. Förgäfves söktes runor eller andra tecken inhuggna å stenarne men de kullslagne kunde, på de nedliggande sidorne, ej undersökas. Straxt invid ringens SÖ sida är en slät oval gruskulle 12-14 fot hög med en jordfast sten på änden af krönet. Å den andra änden af krönet synes en tjärgrop i sednare tider blifvit upptagen. Jag anser troligt att denna kulle tillhör minnesmärket; någon antydning att det är en grafkulle kunde jag ej se. Gruset tycktes mig ligga så, som det af naturen aflägsnats, men att kullen varit afröjd och jemnad tycktes mig vara skönjbart. Något djupare gräfning verkställdes dock icke. Hela minnesmärket, den vackra ringen utmed den lilla kullen och den jemna slätten eller heden, som tydligen i äldre tider sträckt sig vitt och brett på båda sidor från ringen, samt den runda, platta, obetydliga, men löfskogsklädda, sjön vid foten af slätten, ger ett utmärkt behagligt intryck, och vittnar så, som många andra dylika ställen, om det sinne för naturens behag det folk måste haft som här valde sitt tillhåll. De omkullfallne stenarne borde där uppresas genom Fornminnesföreningens försorg. Det gör ondt att se dem ligga omkullvräkte. De äro nu omgifne af skog och en boställsskog, hvadan det är hopp om att de framledes måtte få vara fredade.
2. Tvenne femstenar vid torpet Sandstugan (eller Rappens) på Husby egor.
De ligga blott ¼ mil från Wallerängstorp. Marken omkring dessa är nu öfverwäxt med skog, men dessa högar, som bestå af 2ne helt nära hvarandra belägna, sammanflytande kullar af omkring 5 alnars höjd, äro belägne på en slät sandmark, hvilken tydligt synes utjemnad eller röjd från stenar.
På dessa kullars topp äro uppreste i hvar sin krets, fem stycken stora stafstenar, en del dock mer eller mindre klumpformiga, men de flesta af 4-6 fots höjd. Alla äro wände med en slät sida inåt ringen, som är omkring 15 fot i tvärmått. Några inhuggningar eller runor kunde jag icke finna, ej heller fick jag tillfälle att noggrannare undersöka omgifningen huruvida icke andra stensättningar eller stenrös äfvenledes torde förefinnas. Huruvida dessa kullar äro grafkullar, kan ej utan att skada dem ytterligare utrönas. De äro ej nämnda af Widegren och W Tham, eller andra författare så vidt jag vet, men besökta af Ch. Indebetou, som hört dem uppgifvas vara grafplats efter krigstid. Äfven dessa äro belägne på sandåsen.
Detta vackra minnesmärke äro numera mycket skadat och sorgligt nog lärer detta ha skett sedan i början af 1800-talet, ty en gammal gumma anförde att i hennes barndom alla stenarne stått upprätta, nu ligger 3 eller 4 af dem omkullfallne och i ena änden af kullen har man tagit grus till en källargrop.
3. En lång jordvall wid Wallerängs by.
Denna ligger uppkastad på en äng mellan Ruda och Wallerängs by, och något lågländt. Den besöktes af mig på 1840-talet, men uppmättes icke då, hvarför jag ej kan angifva dess storlek. Efter hvad jag erindrar mig var den alldeles rak, ett par hundra alnar lång och 6 - 10 alnar bred vid foten. Den syntes mig tydligen vara uppkastad af menniskohand, men undersöktes icke genom gräfning. Den liknade något de i sednare tiders krigsbruk använde fältwallar, men någon sänkning eller spår till fältwallsgrafven syntes icke, hvadan den torde tillhöra en äldre period, ehuru måhända yngre än stensättningarna. Denna nämnes icke af Widegren eller Tham, ej heller af Ch. Indebetou.
4. Stenkummel vid Ruda hvaruti ett par svärd funnits, stället är ej heller besökt af mig.
Stället nämnes icke af Widegren och af Tham. Ch. Indebetou anför därom: "Vid Ruda gård har i ett stenröse hittats pilar, och för 40 år sedan /1865/ ett svärd af järn, tre alnar långt, handsbrett med stort fäste. Wid grustägt från en större hög der i grannskapet säges arbetarna hört liksom jemmer och gråt inifrån högen och der hade hittats ben" W. Tham anför istället att ett par svärd funnits, det ena af betydlig storlek. Hvart dessa tagit vägen känner jag icke.
5. Kale-hällsberget eller Borgberget nära Byle
Utmed Kalevikens, eller såsom den äfven kallas, Kallfjerdens södra sida framgår från Björnhult, förbi Rolltorp och Wallerängstorp en mycket hög och mägtig bergås, hvilken blir alltmer tvärbrant ju närmare den nalkas Kaleviken och bildar här en utgående udde vid Wikens ena sida. Bergåsen afslutar härmed en åt trenne sidor mycket tvärbrant klack, en del med alldeles lodräta, den öfriga delen ytterst svårbestiglig. Nedanför den lodräta delen fram smyger sig mellan sjön och berget den i sednare tider, först troligen 1750-talet anlagde landsvägen, hvilken icke utan fara för den öfverhängande bergväggen och de halflossnade klipporna af resande blir passerad. Endast den södra sidan af bergsträckningen och derför är här en tvärmur uppsatt af 50-60 alnars längd, hvarigenom äfven denna sida blifvit svåråtkomlig;
Muren nedgår på westra sidan ett stycke ned i sluttningen. Den är numera mycket skadad och nerramlad men man kan likwäl skönja att den varit upplagd med en tvärbrant åt yttre )södra) sidan, men afsluttande åt den inre (norra) sidan. Stenarna till muren synes vara sammanplockade af lösa jordstenar som legat på eller nedanom berget och bestå till större delen af samma bergart som sjelfva berget.
Innanför denna mur har bergklacken 3 á 4 särskiljt gropformiga afsatser, rymliga nog att herbergera 3 á 400 man krigsfolk, eller med tillräckligt utrymme för flera mindre åbyggnader med uthus eller andra byggnadsplatser om så skulle erfordrats. Något spår till byggnader eller stensättningar för dylika har jag dock ej kunnat upptäcka, berget är dock numera öfverwäxt med skog, samt hög ljung, och annan buskwäxtlighet, att marken i dalsänkan ej är åtkomlig eller öfverskådlig.
Från hösta delen är här en utmärkt fri och grann utsigt vidt utöfver nejden alldeles liknande den från ett af medeltidens röfvarenästen eller ett slott i Rhentrakten eller Tyrolen; ehuru omgifvande berghöjderne icke äro så höga och så storartade. Bergklacken torde blott wara 90 - 100 fot öfver sjöns (Tisnarens) yta, men har dock inte af blifvit mätt. Tätt nedanför berget framgår nu för tiden allmänna landsvägen, med möda lämnande en så bred landremsa att den kan framgå här mellan sjön å ena och de tvärbranta bergväggarna å den andra sidan. När denna farväg anlades är icke bekant; skulle dock wäg funnits mellan gårdarna n och s om Kalefjerden måste den här framgå och är derför troligen urgammal såsom gång eller ridwäg. Stora ofantliga stenar och bergblock hafva från höjden aflossnat och ligga dels invid foten af berget, i sjöstranden, dels hänga de halflossnade qvar invid bergväggen blott erfordrande den ringaste stöt eller rubbning för att störta ned utför bergstalpet. Landsvägen ser derför ytterst vådlig ut att passera. På westra sidan af klacken nedanför de brantaste delarne ligger en mera jemnsluttande plan hvarpå numera en körväg till skogsmarken framgår.



Att denna plan från äldre tider synes vara röjd från stenar och block synes mig anmärkningswärdt, ehuru man äfven möjligt för swedjande i sednare tid skulle kunna afrödja den, hvilket dock nu för tiden sällan eller aldrig ifrågakommer, och derför troligen skedt redan i äldsta tid. Denna borg, som allmänna traditionen uppgifver härstamma från wikingatiden anföres af Widegren pag. 165 samt af W.Tham 1 c pag, och Ch. Indebetou har sägas att "Wikingen Kale bott där och har sin graf därstädes belagd med en kopparhäll, som dock ej blifvit funnen". I min ungdom hörde jag äfven berättelsen om anledningen till strider mellan wikingen Kale på detta berg och Finn vis Skärfors, hvilka jag nu icke förmår ur minnet framställa och ej heller träffat någon som kunnit berätta derom för framtida efterforskningar. Anmärkningsvärt är äfven olikheten af dessa borgbyggnader t.ex mellan dessa i Westmanland och de härvarande. Dem jag här sett äro försedda med mycket korta och obetydliga stenmurar s s Kaleberget, Finnberget och Thorsborgen i Qvillinge socken (se Tham), då deremot de wästmanländske äro storartade, ofta med 2-3 särskilde murar försedde. Wälbefästade borgar ex den vid Skafsta och Kosslöt n Köping. Se Runa af Dybeck 1 årgången. Medelst taflan 2 har jag sökt framställa en planteckning af denna borg samt en utsigt från westra sidan.
6. Finnborgen eller Finnberget nära Skärfors (nuvarande Hävla)
Ännu en sådan borg finnes uti socknen, nemligen å det sk Finnberget vid Skärfors bruk och qvarn. Öfver detta berg går en mycket begagnad gångväg till kyrkan, och denna väg kallas borgstigen, eller som det ofta orätt uttalas borgarestigen. Berget kallas Finnberget och den vik af Tisnaren som gränsar intill foten af berget kallas Finnviken. Tham har orätt kallat sjelvfa berget borgstigen. Denna borg är icke så betydlig som Kaleborgen. Den är belägen på en åt öster utskjutande bergsudde, som utgår från Finnvikens södra strand, men den bergklack som bildar borgen utskjuter icke i sjön, utan omgifves framför westra sidan af en låg ängsmark, dock så hög att man ej kan anse den hafva haft gemenskap med Tisnaren. Borgen har svårbestigliga branta sidor på norr åt söder sida. Åt öster utlöper berget i en mycket knölig och ojemn rygg, hvilken dock kan för en och annan bestigas upp till borgen. Märkligt är att icke någon mur här blifvit upprättad, möjligen skyddade den låga kärrmarken tillträde från denna sida. På westra sidan afstänger slutligen en af till en del rundade, hopsamlade fältstenar upplagd mur, tillträde till borgen.



Muren är numera alldeles sönderfallen och är låg och utplattad, föga öfver 2 fot hög. Den afstängda klacken ligger omkring 50 á 60 fot öfver sjöviken. Hela den inre delen är till större delen en småknölig, ojemn bergplan af omkring högst ett halft tunnlands utrymme, numera till större delen skogsbeväxt. Omgifningen till borgen på södra sidan utgöres af en större slät sandmo där för närvarande twenne torp, N och S Moen, äro belägne. Af markens beskaffenhet synes det ännu i dag, ehuru en del deraf blifvit odlat, att denna mark gjort en slät hed eller mo, och äfven här bildad af en utbredd del af sandåsen, som från norr till söder genomgår socknen, från Byle till sockengränsen och till Reijmyre bruk, samt vidare söderut. Några andra stensättningar eller grafkullar häromkring har jag icke sett eller hört omtalas. För många år sedan, på 1830-talets början, hade här nedanför berget funnits en rostig jernkula af omkring 2 werktums tvärmått och man visste äfven att för ändå längre tid tillbaka, fynd af svärd och jernstycken blifvit gjorda här, men i sednare tid har jag icke träffat någon som haft kännedom härom. Tafl. 3 framställer en plan öfver belägenheten af denna borg och en utsigt från södra sidan.
7. Ättebacken nära Skedevi kyrka på Sandfallet Husby ägor.
Widegren och Tham anföra att ättebackar - d.v.s. samlingar af grafkullar - förekomma på flera ställen. Mig äro blott de trenne nedanförde bekante. Den förste är den nu anförde på Sandfallet, en hage straxt norr från kyrkan. Den är belägen på en udde bildad af sandåsen, gränsande å ena, östra sidan, till sjön och i söder och wester till kärrmarker. Denna udde synes tydligen varit ett långvarit tillhåll för den folkstam, som här uppförde sina minnesvårdar. Medelst den i hast gjorde afritning af marken kunde jag anteckna belägenheten för 25 stycken mer eller mindre tydliga grafkullar. Sex af dem äro öfver hela ytan stensatta, de öfrige hafva blott en mer eller mindre skönjbar stensättning rundt omkring foten af kullen, blott någon enda har toppsten, men möjligen hafva flere haft sådan ehuru i senare tid borttagen, visande nu i stället en liten grop, som vanligt efter sk skattgräfning. De ligga utan någon skönjbar ordning, men placerade i twenne grupper så som synes af kartan.



Tafl. 4 framställer detta vidare. Marken utgöres af en sakta afsluttning mot sjön från berghällen i norr, den består af sand och är bildad af sandåsen, hvars hufvuddel framgår straxt nordwest derifrån. Hela omgifningen har tydligen, till många tunnlands rymd, varit utjemnad och afröjd, samt framställer sig, liksom alltid dessa platser, såsom ett väl valdt och särdeles lämpligt ställe för en här bosatt, fiske och husdjurskötsel idkande, framtida folkstam. Dessa ställen är nemligen vanligen valde utmed en sjöstrand eller vid ett vattendrag, oftast på eller invid sandåsar, marken är afröjd och jemnad, samt troligen genom menniskornes och husdjurens tramp och vistelse kring bostäderne, påsatt en prägel i växtlighet och skaplynne, helt olika med omgifvande likartade marker. Att derför här, icke allenast är en begrafningsplats för de människor hvilkas ben finnas i grafhögarna, utan äfven att samma plats varit ett fortfarande tillhåll för dessa menniskor och deras knotor, måhänd genom flere generationer, är min oförgripliga mening. Det är nemligen endast genom långa tiders begagnande af marken ( genom kreaturens bete och tilltrampning ) som den har meddelat denna prägel, hvilket man kan se af säter - fäbod - vallarna i Dalarne och Norrland och troligen har århundraden förgått under det att dessa platser tilldanades med denna prägel som derefter många århundraden icke föremått utplåna. I våra dagar är det endast igenlagde åkrar, som kunna antaga ett dylikt skaplynne. Men några spår till gräfning, diken eller stenhögar, efter en förmodad odling kan icke upptäckas. De större stenarne äro sorgfälligt borttagne, endast store jordstenar hafva fått qvarligga. Det är derför min öfvertygelse, att den stam af menniskor, som här ligger begrafven äfven bott och vistas här med sin boskap och sina lefnadsbestyr, hvaribland troligen äfven fisket i den närbelägna sjön icke var det minst betydliga. Genom en noggrann och varsam undersökning af några af dessa grafvar torde det vara möjligt, att kunna komma till någorlunda visshet härutinnan. Någon egentlig undersökning af dessa grafvar känner jag icke. Likväl är det mig bekant att i början af 1840-talet en då härvarande pastorsadjunct Andersson och organisten Regnell för att förvissa sog om att kullarne voro grafhögar, öppnade 2ne af dessa högar och erhöll jag af Hr. Regnell nedanstående sparsamma underrättelse. En af de öppnade högarne var Nr 4 å herfogade kartan. Sedan den öfre jorden avskottats, hade företedt sig en fyrkantig stensättning, uti hvilken, sedan de täckande stenarne blifvit borttagne, en Lerurna fig. a funnits omgifven af jord, kolbitar och aska, vittnande om bränning.
Lerurnan, af obränd lera, hade sönderfallit i bitar och jag blott ett ännu qvarvarande stycke, b.
Formen hade varit den här invid tecknade, samt af omkring 8-10 dec.tums höjd. Inuti hade funnits aska och benbitar. Derjemte hade funnits några smärre stycken af förrostad metall, enl. beskrifningen troligen brons, men så upplöst att den sönderfallit. Intet jern hade funnits, ej heller något stenredskap.
9. Stensättningar och hackrösen vid Tisenhult i Bastäng och uti Norrängen.
De uti Bastängen befintlige äro större stenhopar, hvilka synes mig vara sk. hackrösen, eller sådana rösen som här blifvit hoplaggde vid en här förehafd cultur af jorden i en aflägsen forntid, så som mångenstädes dylika i trakten förekomma. Marken synes äfven här varit afröjd och jemnad och framter sig med en så slät yta som endast culturen kan åstadkomma. Här är ingen sandås. Uti Norrängen skall äfven enl. uppgift af egaren Hr. Löjtnant M Drake en stor mängd dylika hackstensrösen, samt möjligen andra stensättningar förekomma, men dessa har jag tyvärr icke haft tillfälle besöka och får derför blott recommendera dem till undersökning. Men uti Bastängen förekommer derjemte invid sjelfva sjöstranden ett särskilt slag af stensättning, bestående af en vid kanterna, rundad, alltså trissformad upplagd kulle om 1 alns höjd till omkring 1 ½ alns höjd på mitten, bestående af hopkastade stenar, samt med ett tvärmått af 15-18 alnar. Denna stensätning liknar alldeles några af mig besökta sk vårdkasrösen men som de ligga på höga bergtoppar och om hvilka traditionen förmäler att derpå anbragts stockeldar för signaler till uppbåd för krig eller öfverfall. Det är ej osannolikt att något dylikt varit afsikten med detta röse, emedan det ligger å en framskjutande, ehuru låg, del å en udde, hvarför en eld herifrån skulle hafva tillkännagifvit sig vidt och bredt öfver Tisnarens wattenyta och omgifvande stränder.
10. Hackrösen på öfriga ställen i församligen.
Sådana förekomma derjemte med visshet på många ställen. Då jag likväl på de senare åren icke besökt och antecknadt de särskilde lokalerne, måste jag här förtiga att angifva dem. Så väl å Frängsätters egor som vid Johanneslund och å Sunda egor, samt i den sk Norrbygden lära de förekomma.
11. Stenredskap
Stenredskap förekommer ännu någon gång och hafva under sednare 60 åren många gånger funnits i jorden, efter hvad jag känner och hört berättas. Det är dock mycket svårt att få se och komma i tillfälle att taga wara på dessa fynd, hvilka af allmogen anses så som nyttig medicin för sjukdomar både för menniskor, men särdeles, för kreaturen, om än de också någon gång blir derjemte använde, ehuru allt mindre, som amuletter. Man uppgifver dem vara "nyttiga att ha", men meddela icke sjelfva användningssättet åt andra, än möjligen sina allra förtrognaste. För att lemna någon föreställning om mängden af dylika stenredskap, tror jag att på grund af de efterfrågningar jag gjort, och efter de ofullständiga redogörelser jag fått, att man likväl kan uppskatta antalet af sådane redskap till 1 högst 2 årligen, under 1800-talets början sålunda i medeltal 80-90 stycken. Det torde vara rikligt för en trakt, som säkerligen sedan långliga tider varit skogsbygd, och endast med inberäkning af de stora sjöarne, utgör omkring 3ne qvadratmil. Såsom intyg öfver min beräkning torde jag böra nämna att min far under åren 1816 till 1826 hade mottagit och förvarat flere, 5-6 st, stenredskap, sk "Åskwiggar", hvilka blott funnits i hans trakt omkring Tisenhult. Att flere personer vid Reijmyre Bruk under sednare 20 åren, visste att berätta om flere dylika redskap, samt att jag hört omtalas flere, som dels förbrukats, eller fortvarande gömmes såsom kreatursmedicin m. m. De flesta hafva varit redskap utan hål. Under de 3 ne år jag haft skyldighet att efterfråga och tillvarataga dessa har jag mottagit följande.
1. Stenyxa af flinta funnen i jorden vid torpet Jerktorp, egentl. Uti Risinge socken, men blott ett par 100 alnar från sockengränsen, 1865, inlemnad till fornminnesföreningen.

2. Stenyxa af diorit funnen i Skedevi sn men sjelfva stället obekant. Förvaras i Reijmyre Bruks Folkskola. Obetydlig.
3. Ett märkvärdigt rombiskt steninstrument af slipad qwarts tilldanadt med en sned spetsning åt hvardera öfre och undre sidan. Funnet i en potatisåker vid Reijmyre 1866. Detta aflemnades till Nationalmuseum såsom varande en hittills alldeles obekant form af fornredskap.
12. Urholkade ekor
Urholkade ekor, eller egentl. ekstockar, förekommer icke sällsynt ehuru nästan enbart såsom fragment vid sjöarnes stränder, men äro oftast svåra att upptäcka emedan de till större eller mindre del ligga nere i dylagren. Det har blifvit mig berättadt om fem stycken sådana i sjöarne omkring Reijmyre Bruk, men jag har blott lyckats finna tvenne så bibahållne, att de med säkerhet kunna igenkännas. Dem jag sett äro urholkade af grofva tallstockar, af omkring 25 fots längd. Å båda är nu endast botten qvar, på sin höjd med några tums höga kanter. Bottnen är undertill platt-rundad, och af närmare 2 fots bredd. De synas hafva varit något öfver 2 fot afrundade vid ändan. Genom vågornes och wattensvallets åwerkan kan man numera svårligen draga några slutsatser öfver det urholkningssätt som begagnats vid deras tillverkning, men ytan är icke särdeles slät, utan synes varit smågropig, som efter en holkyxa. Emedan mången har framkastat den åsigt, att dessa ekor torde hafa blifvit använde ännu för ett par århundraden sedan, har jag sökt att af de äldste anträffade personer i orten göra mig underrättad om tiden för deras användning, men fått till svar, att de icke hört talas om deras begagnande ens af förfädren i 2 generationer tillbaka. De af mig sedde finnes ännu på sina ställen. Den ena vid södra stranden af sjön Östtjutten n Gommersnäset, liggande på sand. Den andra vid södra stranden af Gunnarsjön nedtryckt med en del i dyen. Derjemte förekom i Östtjutten ett stycke "låga" dvs liggande stam i sjön, alldeles liknande en båtköl, hvilken tydligen äfven utgör ett fragment af en båt. Kölstycket hade 10-12 fots längd, 2-9 tums bredd.

13. Jättegrytor
Liksom förut anser jag dessa fornminnen, ehuru icke härstammandes från någon folkstam, böra åtnjuta föreningens vård och beskydd, och får nämna att de från denna socken äro bekant från 3ne ställen.

1. Vid Reijmyre Bruk, 2ne, hvaraf den ena blott qvar till hälften. Dessa äro beskrifne och afbildade i Wit.Akad. förandl. 1866, pg 133.
2. En grupp jättegrytor vid Visjöstugan nära Hageryd. Äfven beskrifne och afbildade på anförde ställe, pg 135.
3. Den sk Klintskål på Skålklinten, hvilken är belägen på Tisnarens norra strand och derför tillhör Södermanland. Den är besökt af Ch Indebetou, och förklarat för jättegryta. Jag har icke besökt ställe
14. Spår i berghällar eller förvittringshålar
Af samma beskaffenhet med dem jag i min förra berättelse för Regna socken omförmäldt, förekomma enl. Ch Indebetou å "Regnvaldsudde" n. Skärforss. Tvenne af stolreken att knytna handen kan i dem införas och rostfyllde, samt belägne på en berghäll 2ne alnar öfver marken. Jag har ej sett dem. Lika beskaffade håligheter, men flera och större, förekommer uti ett större flyttblock i en skogsbacke nära intill det sk Röda Hålet (ett der förekommande myrmalmslager har gifvit anledning till detta namn) vid Östtjuttens strand n. Reijmyra. Dessa äro endast förvittringshålor och angifves blott för att förekomma, att fornforskaren icke må besväras uppsöka dem, då de af allmogen någon gång omtalas såsom förunderliga ting.
15. Stenwallar vid sjöstränderne
Ch Indebetou har fästadt uppmärksamhet vid en företeelse, hvilken förekommer ganska allmänt vid sjöarnes stränder, både här och flerstädes, och hvilka äro verkligen förtjänta af uppmärksamhet. Det finnes nemligen her och der utmed sjöstränderna, mer eller mindre långa, 2 till 5-6 fot höga och deröfver, wallar, sammansatta af större och mindre kantiga stenar och ofta större block öfverhöljde eller omgifne med sand och grus, och ofta nog skarpt sluttande eller tvärbrante å båda sidor. Den ena sidan begränsad af sjön och wågswallet, den andra afstänger vanligen ett mindre kärr. Vanligen är wallen krönt med alar, björk, wide och enbuskar, och ofta hafva kreatur och folk tagit sin väg utmed stranden på denna torra och beqväma wall. Att dessa wallar, som torde wara alla skogs- och markwandrare välbekante, tillhöra naturfenomenen och icke äro af menniskohand, torde ej wara att ens ifrågasätta, men några tillfredsställande förklaringar hur dessa wallar bildats, sakna vi ännu så widt jag vet. Man har visserligen förmodadt att de skulle wara af isen hopskjutne stenar eller stenrader som sedan öfverhöljdes med sand och grus, men en undersökning wisar att så icke är fallet. Ch Indebetou har framkastat en förmodan derom, att de skulle stå i något samband med de äldste folkstammarnes lefnadssätt och att de möjligen på något sätt, om icke uppfört dem, dock förbättradt och användt dem för något af deras ändamål, emedan de ofta träffas just i närheten af de ställen der hon funnit grafvar eller andra stensättningar efter de äldste bebyggarne. Jag har ansett mig böra framställa denne hennes förmodan för att derpå väcka välförtjent uppmärksamhet och iakttagelser äfven på andra ställen i landet. Jag har dock funnit dylika strandwallar der jag icke haft skäl att förmoda att de äldre folken haft sina tillhåll. Sådana strandwallar förekommer tex på Tisnarens strand vid Tisenhult, på flera ställen, n Johanneslund, på sjön Hunns strand fl st vid Reijmyre, å Bredmyre, vid Frängsätter, Åndenäs etc, på Östtjuttens strand fl st.
16. Vid Skärforsåns utlopp i sjön Tisnaren, sägs det, enl Ch Indebetou, "att för en mansålder sedan, tjocka järnkedjor hafva funnits fästade vid grofva pålar, som suttit neddrifne i sjöbotten.
17. På Frogtorps skog, anför äfven Ch Indebetou, skall finnas en stor sten, hvilande på ena kanten och så att på ena sidan bildades ett hvalf af ett der utspringande hörn, denna sten kallas Drygespilt och följande sägen anföres derom: "det säges nemligen derom att trenne mjölnaredrängar från Forssa qvarn, i Södermanland, flytt dit under pesttiden, men efter pestens upphörande hade de återfunnits döde, med sitt förråd af lifsmedel qvarliggande under stenen" Jag har icke besökt stället.
18. Stensättning vid Mullsätter hos Widegren pag 165 anföres:
På Mullsätters egor utmed Tisnaren, är på en hög backe uti östra gärdet en oval stensättning af 81 alnars längd, och 15 alnars bredd inuti, samt en 4 alnar bred och 1 ½ alnar hög mur utomkring, och förmodas att denna ortens hedniske innebyggare här hållit sin gudstjenst eller anställt sina offer. Jag har ända till sista dagarne af min wistelse i socknen hoppats, att få tillfälle besöka detta säkerligen märkliga ställe, men blef förhindrad att komma dit. Ch Indebetou besökte stället 1865 och anför då att "endast träffats en wall, troligen kringliggande stenmur, af 15 alnars längd, som säges varit mycket större, men borttagen vid åkerbrytning". Detta är så mycket sorgligare, som detta är skedt på de sednare 40-50 åren och utan att, så widt mig är bekant, någon afteckning eller fullständigare beskrifning öfver stället någonstädes finnes. Att här likväl troligen warit en sedan uråldrig tid bebygd trakt, synes af omgifningen, hvilken är mig någorlunda bekant. Äfvenledes torde jag anföra några ställen, som tillhöra Södermanlandslandet af Tisnaren, men emedan de ofta från denna socken besökas och omtalas såsom fornåldriga märkvärdigheter, ville jag anföra något om den.

1. Den sk Klintskålen är redan här omnämnd.

2. Lyttersta runstenar alldeles på gränsen mellan Östergötland och Södermanland åt Tisnarens strand är flere gånger beskrifne, och senast anförde uti herr Säves reseberättelse, Antiquarisk Tideskrift fr Sverige af B E Hildebrand pag 142. De behöfde uppresas och omskolas. Jag har i sednare åren icke besökt dem.

3. Kammarberget. Uti en dalgång mellan tvenne ofantliga stenblock, verkliga små berg, hvilka på stället sönderbrustit i grofva stycken och delarne hafva lemnat emellan sid en mängd gapande rennor, uti hvilka man kan passera midt igenom bergblocken från flere olika håll, och hvilka på många ställen äro så rymliga eller utvidgade, att en stor mängd personer kunna på en gång gömma sig eller vistas deruti. Detta ställe har väl ingen etnografisk märkvärdighet. Ch Indebetou omtalar att en brottsling härstädes skall hafva gömt sig i 4 år och att man funnit kol och bränder inne uti hålorna.

4. I sundet mellan Tisnaren och Tislången anför äfven Ch Indebetou "hade fordom munkarne i Julita kloster förlagt ett fiske kallat Norsålfiske = norets ålfiske, och märkes där, liksom omkring kammarberget, en rikare wäxtlighet än vanligt". Bland barrskogen visa sig här lind, try, olvon m fl trädslag äfven Sanicula europea (sårläka) och flere andra wäxter som eljest icke finnes i trakten. Om sjelfva sundet, som kallas Noret, eller Munkenor berättas "att under en långvarig torka så att wattendraget afstannat, egorne till Forssa hammare skickat folk att ösa vatten från Tisnaren till Tislången. Men Näcken hade då visat sig sjungande och spelande viol så att den bortskrämde folket, hvarefter Forssa egare hade i sednare tid låti spränga upploppet från Tisnaren djupare. Det synes dock icke som utloppet skulle vara nedsprängt i den berghäll hvaraf det bildats.

5. Hönön kallas en skogsbetäckt berg-ö om några tunnlands storlek, som äfven är belägen utmed denna strand af Tisnaren. Följande sägen anföres härom: "Kommer man dit utan att veta öns namn finner man där trädgårdar med gullene frukter och på träden silfverblad". För vanligt folk och under andra omständigheter synes intet annat än tall och gran.

För att ytterligare fullständiga denna berättelse företrädesvis för att leda framtida fornforskare till uppmärksamhet derå anser jag böra anföra följande.

a) Tvenne gamla pregamentbref, det ena från 1400-talet förvaras vid Reijmyre Glasbruks contor.

b) att i Bredmyre Rågångskarta af år 1698, äfven förvarad å Reijmyre Brukscontor anföres under nr 55-57: Wille och gingo regnemyrarne på ett stort berg, som de kallade björnberget etc etc derifrån sade de sig vilja gå ned till sjön Hunn etc etc, och till att bekräfta sanningen hade de ett öfvermåttan gammalt jordebref eller dom, om hela sin rågång, väl två eller tre hundrade år gammalt som de sade, och när jag någorlunda blef bekant af ordasättet, stod deras råstäng löpa till en sten, hvilken låg vid björnstenen som stod i deras egor och uti ett gammalt svedjefall eller inom ett rishag, uti hvilket stenbjörnar sitt tillhåll af långliga tider haft, det de och sjelfva bekände icke många år sedan, som uti bemälte sten hafva vistats. Och synes han hafva bitit uti stora björkar utmed sten när han hafva utgått, till hvilken sten bredmyrarna sig hålla vilja".

c) Uti samma karta anföres äfven nr 4 Kapelltäppan, i hvilken säges i forna tider stått ett kapell af trä, och lärer varit i sanning, alldenstund ännu finnes, när de åkern upplösa, stora spikar och annat smått järn. Täppan kallas ännu kapellstäppan, men ingen kännedom finnes numera om detta kapell, skulle vara här beläget.

d) Stora ekestammar och nötter af hassel mm träffas i torfmossarne på mång ställen i socknen ss vid Reijmyre, Frängsätter, Tisenhult och fl st.

Efter hvad nu blifvit anfört synes att ett icke ringa utbildadt folklif varit uti denna trakt, samt att de förnämste platserne här inom socknen varit Byle, Valleräng och Ruda, kring kyrkan, vid Skärfors, Mullsäter och Johanneslund samt vid Tisenhult.

Dessa anförde anteckningar utgöra nu den lilla skörd som erhålltis och jag måste blott anhålla om urskuldande, att min förmåga icke tillåtit mig fullgöra detta uppdra fullkomligare och att min tid icke kunnat utsträckas så långt, att jag medhunnit taga i betraktande alla de ställen och efterhört alla de föremål om hvilka det kunnat varit af intresse, att få nogare kännedom.
Det nu inhämtade visar likväl såsom jag tror, att emedan alla spår till runstenar saknas härstädes, den folkstam som här efterlämnat stenredskap, stensättningar och grafvar, torde vara äldre än runstenstiden.
Att de blott, såsom det mig tyckes, på samma platser där de nu hgafva sina grafvar. Att de där haft hjordar och troligen idkat fiske och jakt. Huruvida hackrösena äro en lämning från denna tid eller icke, vill jag lemna oavgjort, men då de oftast förekommer i närheten af de trakter där grafvarne och boplatsena tydligen varit, anser jag ej osannolikt att de härstamma från samma folk.
Det är äfven anmärkningsvärt huru, i och med kristendomens införande, alla minnesmärken försvinna. Atllt har utplånats. Till och med traditionerna om de försvunna folken. Ty den sägen allmogen ännu i dag fortplantar angående pestkyrkogården, är tydligen icke annat än det kristna prästerskapets föregifvande angående dessa afsides liggande hedniska stammarne.
Sedan runstenarnes dagar finnes här icke annat än en mängd gamla riddarstandar af trä, sönderfallne och illa tilltygade, nu förvarade på ett olåst rum i kyrktornet. Allt annat är förgånget och bortglömt. Några få grundstensläggningar efter ödelagda torpstugor här och där likväl undantagna.
Den personliga messiskan synes i och med kristendomen försvunnen på marken. Endast en stum odlingshistoria wittnar om, att menniskor funnits, men hvarken byggnader eller grafvar omtala, att något folkslag här tillbringat sitt lif under flere århundraden, förr än på 16-1700-talen, kartor och skrifter om dem blifva synliga.
Då jag nu icke hafva förmånen att fortfarande få hafva det ärorika uppdraget att tillse Norra Bergslagens fornminnen, och icke heller kan få tillfälle att personligen infinna mig på det till den 30 nov. beramade mötet, får jag med detta begagna tillfället wäcka följande motioner.

1. Att de omkullfallne stenarne å flere härvarande minnesmärken, måtte under behäng tillsyn blifva upprättade och minnesmärkena så vidt möjligt är iståndsatta.

2. Att förvaringstaflor, helst af järn, måtta blifva uppsatte eller anbringade å eller invid de fasta minnesmärkena till behörigt intyg och till åtwarning från vidare förstörelse. Jag har för min del ansett tillräckligt att järntaflan endast innehöll:
"Fornminne" men att å stolpen kunde tillsvidare anslås en warning mot skadandet af fornlemningen vid den påföljd lag stadgar.
Utan att någon sådan åtgärd vidtages kommer, all tillsyn oaktadt, många fornlämningar att snart småningom alldeles försvinna.

Stockholm i november 1868
Hampus von Post



Tyvärr saknas beskrivningen till denna avbildade fornlämning.
"Grafkullarne och Treudden på Djurhagsudden i sjön Tisnaren"
Den hör troligen till punkt 8 som av någon anledning saknas i berättelsen.

 

 
Start - Bilder - Formgivning - Glashistoria - Logotyper - Produktion - Profil - Translate Kontakt >>