BERÄTTELSE
ANGÅENDE FORNLEMNINGARNE
i Skedevi socken Finsponga län Östergötland

|
Anteckningar
gjorda av Hampus von Post i slutet av 1860-talet. Den här
avskriften är ordagrant avskriven efter originalberättelsen
som finns som handskrift på Länsmuseet i Linköping.
Hampus von Post föddes 1822 på gården Tisenhult
i Skedevi socken i norra Östergötland. Han studerade
i Uppsala och blev geolog, botanist, entomolog (insektskännare)
och jordbrukskemist.
Hampus von Post var först under några år
lärare vid Ultuna lantbruksinstitut, därefter disponent
vid Reijmyre Glasbruk åren 1852 till 1868.
Han blev professor 1875, och utnämndes 1877 till hedersdoktor
vid Uppsala Universitet. Från 1858 var han ledamot av
vetenskapsakademien. Hampus von Post dog i Uppsala 1911.
Läs mer om Hampus von Post på Wikipedia >> |

Hampus von Post - Foto Dahlgren |

Berättelse
angående Fornlemningarne i Finsponga län Norra
delen Östergötland. Skedevi socken. Emedan det åligger
de personer som fått förtroendet att vara tillsyningsmän
för länets fornminnesförening att redogöra
och inberätta för sin trakts fornminnen och emedan
jag nu i höst måste lemna orten och icke vidare
kunna fullfölja detta uppdrag har jag ansett mig böra
inberätta äfven det ringa och ofullständiga
jag i detta afseende hunnit och förmått inhemta
ehuru jag är öfvertygad att en betydligt större
skörd skulle erbjuda sig åt en mera i yrket hemmastadd
forskare, som mera odelat finge egna någon tid häråt.
Särdeles måste jag vända fornminnesföreningens
uppmärksamhet på de ur folkets mun ännu oupptecknade
sägner och berättelser, hvilka min tid och omständigheter
icke tillåtit att utforska, men hvilka dock sparsamt
fortlefva och för den som särskilt egna sig häråt,
kunna innehålla wärderika, åtminstone lokala
upplysningar. Med hvarje årtionde förblekna dessa,
och kunna snart icke mer sammanhållas af den nuvarande
tidens folkklasser, hvilka se i dessa barndomsberättelser
endast det sagolika, och ofta nog orimliga, onaturliga yttre
omklädnaden. Det har endast varit de fasta fornminnesmärkena
som jag kunnat egna uppmärksamhet. De lösa, se fynd,
uråldriga skrifter, sägner, ortnamn och ortspråket
har jag ej kunnat egna den uppmärksamhet som jag anser
skulle vara önsklig, jag är nemligen öfvertygad
att utan att indraga alla dessa särskilda delar till
ett instrument för bedömandet av en trakt, måste
detta bli ofullkomligt och icke kunna göra det tydligt,
som man skulle behöfva och önska för att försöka
framställa något resultat öfver någon
viss trakts forntida förhållanden. Såsom
ändamålet med tillsynsbefattningen kan fattas utgår
den hufvudsakligen derpå att endast uppsöka och
bekantgöra, äfven som att söka bevara det i
hvarje trakt förefunna genom att tillse att det icke
förstöres eller misshandlas. Att af det förefunna
draga några slutsatser, tillhör egentligen fornforskaren
och borde odelat öfverlemnas honom. Det torde emellertid
icke böra förwägras äfven dem, som förrätta
det oansenligare hopsamlingsarbetet, att äfven yttra
några slutsatser öfver den lilla skörd skall
de kunna hopbringa och det är endast på denna grund
jag tillåtit mig anföra några yttranden,
utom det faktiska, vid afgifvandet af min berättelse.
För erhållande af uppgiften öfver de inom
socknen förut förefunne fornlemningar har jag endast
haft att tillgå: Widegren - Beskrifvning öfver
Östegötland. 4 delar 1817 - 1829 Tham - Beskrifvning
öfver Linköpings län. 2 delar 1854 - 1855 Derjemte
har jag haft nöjet att af fröken Christina Indebetuo
från Forssa bruk i närmaste socken, fått
mottaga wärderika upplysningar. Hon har blott af intresse
för det fornåldriga, kringwandrat inom socknen
och förhört sig allestädes om fornminnena och
folkets sägner om dem, samt lemnat mig en skriftlig uppsats
öfver det hon sålunda inhemtat och på så
sätt lemnat wärderika upplysningar, hvilka jag på
detta sätt får tacksamt erkänna. Angående
just dessa sägner och berättelser, som ännu
fortlefva, är jag dock förvissad att ej obetydligt
vore att skörda, men af dertill serdeles lämplig
person. Min tid har ej tillåtit att försöka
inhämta hvad häraf är att vinna; man måste
då i god ro, ty allmogen är här mycket senfärdig,
med stort tålamod och med särskilt lokalkännedom
och försedd med anvisningar på lämpliga personer,
wandra från stuga till stuga och uppsöka dem, som
hafva dessa meddelelser bevarade. Dessa personer erbjuda sig
icke frivilligt, de måste uppsökas och uppsökas
med förtroende och intresse. De anse dessa berättelser
såsom en förtrolig och n. helig historia, hvilken
endast i lämpliga stunder kan talas om; det genomgår
dem en, vid berättandet liksom lefvande ande från
förfädren, hvilken blott i stilla och roliga stunder
må kunna utan wanhelgande komma till tals. Detta hopsamlande
fordrar äfven sin egen man. Man måste besitta en
särskild förmåga att qvickt och lätt
uppfatta och behålla i minnet det karaktäristiska
i berättelsen, ty att uppteckna på papper duger
icke, då blir berättelsen både kort och oriktig.
Allmogen fruktar det skrifna ordet. Derjemte måste man
förstå ortens sed att af minspel och åtbörder
uppfatta mycket, som icke i ord uttalas. Från barnaåren
har jag i dunkelt minne mången dylik berättelse,
omtalad i denna trakt, men kan icke numera söka affatta
den i skrift, hvarför jag blott vill recommendera dem
till uppsamlande åt fornforskare, som ega förmåga
och sinne dertill. De särskilde minnesmärken, som
nu äro bekante inom socknen, har jag i följd efter
hvarandra, på sätt här nedan angifves upptagit,
dels i afsigt att angifva deras närvarande beskaffenhet,
dels äfven för att få anföra dem, att
dessa anteckningar kunna tjena till ledning för kommande
forskare och jag är blott ledsen att icke hafva varit
i tillfälle, så som sig borde, afteckna dem på
ett noggrannare och fullständigare sätt; det är
blott min anspråkslösa önskan, att mina ofullkomliga
teckningar måhända skall kunna föranleda bättre
sådana.
1. Den s.k. Domareringen vid Wallerängstorp
alldeles invid landsvägen.
Detta fornminne anföres af Widegren, beskrif. Pag 165,
såsom ett domarsäte eller grafplats, men uppgifves
orätt bestå af " 8 stenar lagde i ring ".
Anföres icke af W Tham i beskrifn. Öfver Linköpings
län. Ch. Indebetou besökte stället och uppgifver
med rätta ringen bestå af 13 stenar. Stället
besöktes af mig 1867 och aftecknades såsom det
framställes i tafl.1. |
 |
Den
är belägen å öfre delen af en långsluttande
sandslätt eller hed, som numera till större delen
är odlad till åker, sjelfva stenringen ligger dock
i skogsmarken och torde derför blifva skyddad. Denna
sandslätt sluttar ner emot Wallerängstorpssjön
och bildas af en utbredd del af sandåsen, som här
utgör större delen af markens grund. Ringen består
af tydligen uppreste 13 stycken större stenar, hvaraf
de flesta äro stafformiga, men en del klumpformiga, af
5-6- till 8 fots höjd, men flere numera lägre, och
några af de högreste ligga kullslagne. En och annan
synes äfven måhända vare afslagen och tillhörande
stycke ligga på mareken i närheten. Den är
af 20-22 alnars tvärmått. Stenarna 1, 12, 11 ligga
såsom af teckningen synes nästan utom ringen. Nr
1 är stor och fyrkantig ännu upprätt. Nr 11-12
äro mindre stenar möjligen rubbade från sitt
ursprungliga ställe. Afståndet mellan stenarne
är något olika, varierande mellan 5-6-7 steg, ej
fullt lika mellan varje. Stenarne äro ej heller lika
stora och synas icke hafva varit så, ehuru en del tydligen
äro nedsänkte i marken och en eller annan i sednare
tid afslagen. Förgäfves söktes runor eller
andra tecken inhuggna å stenarne men de kullslagne kunde,
på de nedliggande sidorne, ej undersökas. Straxt
invid ringens SÖ sida är en slät oval gruskulle
12-14 fot hög med en jordfast sten på änden
af krönet. Å den andra änden af krönet
synes en tjärgrop i sednare tider blifvit upptagen. Jag
anser troligt att denna kulle tillhör minnesmärket;
någon antydning att det är en grafkulle kunde jag
ej se. Gruset tycktes mig ligga så, som det af naturen
aflägsnats, men att kullen varit afröjd och jemnad
tycktes mig vara skönjbart. Något djupare gräfning
verkställdes dock icke. Hela minnesmärket, den vackra
ringen utmed den lilla kullen och den jemna slätten eller
heden, som tydligen i äldre tider sträckt sig vitt
och brett på båda sidor från ringen, samt
den runda, platta, obetydliga, men löfskogsklädda,
sjön vid foten af slätten, ger ett utmärkt
behagligt intryck, och vittnar så, som många andra
dylika ställen, om det sinne för naturens behag
det folk måste haft som här valde sitt tillhåll.
De omkullfallne stenarne borde där uppresas genom Fornminnesföreningens
försorg. Det gör ondt att se dem ligga omkullvräkte.
De äro nu omgifne af skog och en boställsskog, hvadan
det är hopp om att de framledes måtte få
vara fredade.
|
2.
Tvenne femstenar vid torpet Sandstugan (eller Rappens) på
Husby egor. |
De ligga blott
¼ mil från Wallerängstorp. Marken omkring
dessa är nu öfverwäxt med skog, men dessa högar,
som bestå af 2ne helt nära hvarandra belägna,
sammanflytande kullar af omkring 5 alnars höjd, äro
belägne på en slät sandmark, hvilken tydligt
synes utjemnad eller röjd från stenar. |
På dessa
kullars topp äro uppreste i hvar sin krets, fem stycken
stora stafstenar, en del dock mer eller mindre klumpformiga,
men de flesta af 4-6 fots höjd. Alla äro wände
med en slät sida inåt ringen, som är omkring
15 fot i tvärmått. Några inhuggningar eller
runor kunde jag icke finna, ej heller fick jag tillfälle
att noggrannare undersöka omgifningen huruvida icke andra
stensättningar eller stenrös äfvenledes torde
förefinnas. Huruvida dessa kullar äro grafkullar,
kan ej utan att skada dem ytterligare utrönas. De äro
ej nämnda af Widegren och W Tham, eller andra författare
så vidt jag vet, men besökta af Ch. Indebetou,
som hört dem uppgifvas vara grafplats efter krigstid.
Äfven dessa äro belägne på sandåsen. |
 |
Detta
vackra minnesmärke äro numera mycket skadat och
sorgligt nog lärer detta ha skett sedan i början
af 1800-talet, ty en gammal gumma anförde att i hennes
barndom alla stenarne stått upprätta, nu ligger
3 eller 4 af dem omkullfallne och i ena änden af kullen
har man tagit grus till en källargrop. |
|
3.
En lång jordvall wid Wallerängs by.
Denna ligger uppkastad på en äng mellan Ruda och
Wallerängs by, och något lågländt. Den
besöktes af mig på 1840-talet, men uppmättes
icke då, hvarför jag ej kan angifva dess storlek.
Efter hvad jag erindrar mig var den alldeles rak, ett par
hundra alnar lång och 6 - 10 alnar bred vid foten. Den
syntes mig tydligen vara uppkastad af menniskohand, men undersöktes
icke genom gräfning. Den liknade något de i sednare
tiders krigsbruk använde fältwallar, men någon
sänkning eller spår till fältwallsgrafven
syntes icke, hvadan den torde tillhöra en äldre
period, ehuru måhända yngre än stensättningarna.
Denna nämnes icke af Widegren eller Tham, ej heller af
Ch. Indebetou. |
4.
Stenkummel vid Ruda hvaruti ett par svärd funnits, stället
är ej heller besökt af mig.
Stället nämnes icke af Widegren och af Tham. Ch.
Indebetou anför därom: "Vid Ruda gård
har i ett stenröse hittats pilar, och för 40 år
sedan /1865/ ett svärd af järn, tre alnar långt,
handsbrett med stort fäste. Wid grustägt från
en större hög der i grannskapet säges arbetarna
hört liksom jemmer och gråt inifrån högen
och der hade hittats ben" W. Tham anför istället
att ett par svärd funnits, det ena af betydlig storlek.
Hvart dessa tagit vägen känner jag icke.
|
5.
Kale-hällsberget eller Borgberget nära Byle
Utmed Kalevikens, eller såsom
den äfven kallas, Kallfjerdens södra sida framgår
från Björnhult, förbi Rolltorp och Wallerängstorp
en mycket hög och mägtig bergås, hvilken blir
alltmer tvärbrant ju närmare den nalkas Kaleviken
och bildar här en utgående udde vid Wikens ena
sida. Bergåsen afslutar härmed en åt trenne
sidor mycket tvärbrant klack, en del med alldeles lodräta,
den öfriga delen ytterst svårbestiglig. Nedanför
den lodräta delen fram smyger sig mellan sjön och
berget den i sednare tider, först troligen 1750-talet
anlagde landsvägen, hvilken icke utan fara för den
öfverhängande bergväggen och de halflossnade
klipporna af resande blir passerad. Endast den södra
sidan af bergsträckningen och derför är här
en tvärmur uppsatt af 50-60 alnars längd, hvarigenom
äfven denna sida blifvit svåråtkomlig;
Muren nedgår på westra sidan ett stycke ned i
sluttningen. Den är numera mycket skadad och nerramlad
men man kan likwäl skönja att den varit upplagd
med en tvärbrant åt yttre )södra) sidan, men
afsluttande åt den inre (norra) sidan. Stenarna till
muren synes vara sammanplockade af lösa jordstenar som
legat på eller nedanom berget och bestå till större
delen af samma bergart som sjelfva berget.
Innanför denna mur har bergklacken
3 á 4 särskiljt gropformiga afsatser, rymliga
nog att herbergera 3 á 400 man krigsfolk, eller
med tillräckligt utrymme för flera mindre
åbyggnader med uthus eller andra byggnadsplatser
om så skulle erfordrats. Något spår
till byggnader eller stensättningar för dylika
har jag dock ej kunnat upptäcka, berget är
dock numera öfverwäxt med skog, samt hög
ljung, och annan buskwäxtlighet, att marken i dalsänkan
ej är åtkomlig eller öfverskådlig. |
 |
Från hösta delen är
här en utmärkt fri och grann utsigt vidt utöfver
nejden alldeles liknande den från ett af medeltidens
röfvarenästen eller ett slott i Rhentrakten eller
Tyrolen; ehuru omgifvande berghöjderne icke äro
så höga och så storartade. Bergklacken torde
blott wara 90 - 100 fot öfver sjöns (Tisnarens)
yta, men har dock inte af blifvit mätt. Tätt nedanför
berget framgår nu för tiden allmänna landsvägen,
med möda lämnande en så bred landremsa att
den kan framgå här mellan sjön å ena
och de tvärbranta bergväggarna å den andra
sidan. När denna farväg anlades är icke bekant;
skulle dock wäg funnits mellan gårdarna n och s
om Kalefjerden måste den här framgå och är
derför troligen urgammal såsom gång eller
ridwäg. Stora ofantliga stenar och bergblock hafva från
höjden aflossnat och ligga dels invid foten af berget,
i sjöstranden, dels hänga de halflossnade qvar invid
bergväggen blott erfordrande den ringaste stöt eller
rubbning för att störta ned utför bergstalpet.
Landsvägen ser derför ytterst vådlig ut att
passera. På westra sidan af klacken nedanför de
brantaste delarne ligger en mera jemnsluttande plan hvarpå
numera en körväg till skogsmarken framgår.

Att denna plan från äldre tider synes vara röjd
från stenar och block synes mig anmärkningswärdt,
ehuru man äfven möjligt för swedjande i sednare
tid skulle kunna afrödja den, hvilket dock nu för
tiden sällan eller aldrig ifrågakommer, och derför
troligen skedt redan i äldsta tid. Denna borg, som allmänna
traditionen uppgifver härstamma från wikingatiden
anföres af Widegren pag. 165 samt af W.Tham 1 c pag,
och Ch. Indebetou har sägas att "Wikingen Kale bott
där och har sin graf därstädes belagd med en
kopparhäll, som dock ej blifvit funnen". I min ungdom
hörde jag äfven berättelsen om anledningen
till strider mellan wikingen Kale på detta berg och
Finn vis Skärfors, hvilka jag nu icke förmår
ur minnet framställa och ej heller träffat någon
som kunnit berätta derom för framtida efterforskningar.
Anmärkningsvärt är äfven olikheten af
dessa borgbyggnader t.ex mellan dessa i Westmanland och de
härvarande. Dem jag här sett äro försedda
med mycket korta och obetydliga stenmurar s s Kaleberget,
Finnberget och Thorsborgen i Qvillinge socken (se Tham), då
deremot de wästmanländske äro storartade, ofta
med 2-3 särskilde murar försedde. Wälbefästade
borgar ex den vid Skafsta och Kosslöt n Köping.
Se Runa af Dybeck 1 årgången. Medelst taflan 2
har jag sökt framställa en planteckning af denna
borg samt en utsigt från westra sidan. |
6.
Finnborgen eller Finnberget nära Skärfors (nuvarande
Hävla)
Ännu en sådan borg finnes
uti socknen, nemligen å det sk Finnberget vid Skärfors
bruk och qvarn. Öfver detta berg går en mycket
begagnad gångväg till kyrkan, och denna väg
kallas borgstigen, eller som det ofta orätt uttalas borgarestigen.
Berget kallas Finnberget och den vik af Tisnaren som gränsar
intill foten af berget kallas Finnviken. Tham har orätt
kallat sjelvfa berget borgstigen. Denna borg är icke
så betydlig som Kaleborgen. Den är belägen
på en åt öster utskjutande bergsudde, som
utgår från Finnvikens södra strand, men den
bergklack som bildar borgen utskjuter icke i sjön, utan
omgifves framför westra sidan af en låg ängsmark,
dock så hög att man ej kan anse den hafva haft
gemenskap med Tisnaren. Borgen har svårbestigliga branta
sidor på norr åt söder sida. Åt öster
utlöper berget i en mycket knölig och ojemn rygg,
hvilken dock kan för en och annan bestigas upp till borgen.
Märkligt är att icke någon mur här blifvit
upprättad, möjligen skyddade den låga kärrmarken
tillträde från denna sida. På westra sidan
afstänger slutligen en af till en del rundade, hopsamlade
fältstenar upplagd mur, tillträde till borgen.
Muren är numera alldeles sönderfallen och är
låg och utplattad, föga öfver 2 fot hög.
Den afstängda klacken ligger omkring 50 á 60 fot
öfver sjöviken. Hela den inre delen är till
större delen en småknölig, ojemn bergplan
af omkring högst ett halft tunnlands utrymme, numera
till större delen skogsbeväxt. Omgifningen till
borgen på södra sidan utgöres af en större
slät sandmo där för närvarande twenne
torp, N och S Moen, äro belägne. Af markens beskaffenhet
synes det ännu i dag, ehuru en del deraf blifvit odlat,
att denna mark gjort en slät hed eller mo, och äfven
här bildad af en utbredd del af sandåsen, som från
norr till söder genomgår socknen, från Byle
till sockengränsen och till Reijmyre bruk, samt vidare
söderut. Några andra stensättningar eller
grafkullar häromkring har jag icke sett eller hört
omtalas. För många år sedan, på 1830-talets
början, hade här nedanför berget funnits en
rostig jernkula af omkring 2 werktums tvärmått
och man visste äfven att för ändå längre
tid tillbaka, fynd af svärd och jernstycken blifvit gjorda
här, men i sednare tid har jag icke träffat någon
som haft kännedom härom. Tafl. 3 framställer
en plan öfver belägenheten af denna borg och en
utsigt från södra sidan.
|
7.
Ättebacken nära Skedevi kyrka på Sandfallet
Husby ägor.
Widegren och Tham anföra att ättebackar
- d.v.s. samlingar af grafkullar - förekomma på
flera ställen. Mig äro blott de trenne nedanförde
bekante. Den förste är den nu anförde på
Sandfallet, en hage straxt norr från kyrkan. Den är
belägen på en udde bildad af sandåsen, gränsande
å ena, östra sidan, till sjön och i söder
och wester till kärrmarker. Denna udde synes tydligen
varit ett långvarit tillhåll för den folkstam,
som här uppförde sina minnesvårdar. Medelst
den i hast gjorde afritning af marken kunde jag anteckna belägenheten
för 25 stycken mer eller mindre tydliga grafkullar. Sex
af dem äro öfver hela ytan stensatta, de öfrige
hafva blott en mer eller mindre skönjbar stensättning
rundt omkring foten af kullen, blott någon enda har
toppsten, men möjligen hafva flere haft sådan ehuru
i senare tid borttagen, visande nu i stället en liten
grop, som vanligt efter sk skattgräfning. De ligga utan
någon skönjbar ordning, men placerade i twenne
grupper så som synes af kartan.
Tafl. 4 framställer detta vidare. Marken utgöres
af en sakta afsluttning mot sjön från berghällen
i norr, den består af sand och är bildad af sandåsen,
hvars hufvuddel framgår straxt nordwest derifrån.
Hela omgifningen har tydligen, till många tunnlands
rymd, varit utjemnad och afröjd, samt framställer
sig, liksom alltid dessa platser, såsom ett väl
valdt och särdeles lämpligt ställe för
en här bosatt, fiske och husdjurskötsel idkande,
framtida folkstam. Dessa ställen är nemligen vanligen
valde utmed en sjöstrand eller vid ett vattendrag, oftast
på eller invid sandåsar, marken är afröjd
och jemnad, samt troligen genom menniskornes och husdjurens
tramp och vistelse kring bostäderne, påsatt en
prägel i växtlighet och skaplynne, helt olika med
omgifvande likartade marker. Att derför här, icke
allenast är en begrafningsplats för de människor
hvilkas ben finnas i grafhögarna, utan äfven att
samma plats varit ett fortfarande tillhåll för
dessa menniskor och deras knotor, måhänd genom
flere generationer, är min oförgripliga mening.
Det är nemligen endast genom långa tiders begagnande
af marken ( genom kreaturens bete och tilltrampning ) som
den har meddelat denna prägel, hvilket man kan se af
säter - fäbod - vallarna i Dalarne och Norrland
och troligen har århundraden förgått under
det att dessa platser tilldanades med denna prägel som
derefter många århundraden icke föremått
utplåna. I våra dagar är det endast igenlagde
åkrar, som kunna antaga ett dylikt skaplynne. Men några
spår till gräfning, diken eller stenhögar,
efter en förmodad odling kan icke upptäckas. De
större stenarne äro sorgfälligt borttagne,
endast store jordstenar hafva fått qvarligga. Det är
derför min öfvertygelse, att den stam af menniskor,
som här ligger begrafven äfven bott och vistas här
med sin boskap och sina lefnadsbestyr, hvaribland troligen
äfven fisket i den närbelägna sjön icke
var det minst betydliga. Genom en noggrann och varsam undersökning
af några af dessa grafvar torde det vara möjligt,
att kunna komma till någorlunda visshet härutinnan.
Någon egentlig undersökning af dessa grafvar känner
jag icke. Likväl är det mig bekant att i början
af 1840-talet en då härvarande pastorsadjunct Andersson
och organisten Regnell för att förvissa sog om att
kullarne voro grafhögar, öppnade 2ne af dessa högar
och erhöll jag af Hr. Regnell nedanstående sparsamma
underrättelse. En af de öppnade högarne var
Nr 4 å herfogade kartan. Sedan den öfre jorden
avskottats, hade företedt sig en fyrkantig stensättning,
uti hvilken, sedan de täckande stenarne blifvit borttagne,
en Lerurna fig. a funnits omgifven af jord, kolbitar och aska,
vittnande om bränning.
Lerurnan,
af obränd lera, hade sönderfallit i bitar
och jag blott ett ännu qvarvarande stycke, b.
Formen hade varit den här invid tecknade, samt
af omkring 8-10 dec.tums höjd. Inuti hade funnits
aska och benbitar. Derjemte hade funnits några
smärre stycken af förrostad metall, enl. beskrifningen
troligen brons, men så upplöst att den sönderfallit.
Intet jern hade funnits, ej heller något stenredskap. |
 |
|
9.
Stensättningar och hackrösen vid Tisenhult i Bastäng
och uti Norrängen.
De uti Bastängen befintlige äro större stenhopar,
hvilka synes mig vara sk. hackrösen, eller sådana
rösen som här blifvit hoplaggde vid en här
förehafd cultur af jorden i en aflägsen forntid,
så som mångenstädes dylika i trakten förekomma.
Marken synes äfven här varit afröjd och jemnad
och framter sig med en så slät yta som endast culturen
kan åstadkomma. Här är ingen sandås.
Uti Norrängen skall äfven enl. uppgift af egaren
Hr. Löjtnant M Drake en stor mängd dylika hackstensrösen,
samt möjligen andra stensättningar förekomma,
men dessa har jag tyvärr icke haft tillfälle besöka
och får derför blott recommendera dem till undersökning.
Men uti Bastängen förekommer derjemte invid sjelfva
sjöstranden ett särskilt slag af stensättning,
bestående af en vid kanterna, rundad, alltså trissformad
upplagd kulle om 1 alns höjd till omkring 1 ½
alns höjd på mitten, bestående af hopkastade
stenar, samt med ett tvärmått af 15-18 alnar. Denna
stensätning liknar alldeles några af mig besökta
sk vårdkasrösen men som de ligga på höga
bergtoppar och om hvilka traditionen förmäler att
derpå anbragts stockeldar för signaler till uppbåd
för krig eller öfverfall. Det är ej osannolikt
att något dylikt varit afsikten med detta röse,
emedan det ligger å en framskjutande, ehuru låg,
del å en udde, hvarför en eld herifrån skulle
hafva tillkännagifvit sig vidt och bredt öfver Tisnarens
wattenyta och omgifvande stränder.
|
10.
Hackrösen på öfriga ställen i församligen.
Sådana förekomma derjemte med visshet på
många ställen. Då jag likväl på
de senare åren icke besökt och antecknadt de särskilde
lokalerne, måste jag här förtiga att angifva
dem. Så väl å Frängsätters egor
som vid Johanneslund och å Sunda egor, samt i den sk
Norrbygden lära de förekomma.
|
11.
Stenredskap
Stenredskap förekommer ännu någon gång
och hafva under sednare 60 åren många gånger
funnits i jorden, efter hvad jag känner och hört
berättas. Det är dock mycket svårt att få
se och komma i tillfälle att taga wara på dessa
fynd, hvilka af allmogen anses så som nyttig medicin
för sjukdomar både för menniskor, men särdeles,
för kreaturen, om än de också någon
gång blir derjemte använde, ehuru allt mindre,
som amuletter. Man uppgifver dem vara "nyttiga att ha",
men meddela icke sjelfva användningssättet åt
andra, än möjligen sina allra förtrognaste.
För att lemna någon föreställning om
mängden af dylika stenredskap, tror jag att på
grund af de efterfrågningar jag gjort, och efter de
ofullständiga redogörelser jag fått, att man
likväl kan uppskatta antalet af sådane redskap
till 1 högst 2 årligen, under 1800-talets början
sålunda i medeltal 80-90 stycken. Det torde vara rikligt
för en trakt, som säkerligen sedan långliga
tider varit skogsbygd, och endast med inberäkning af
de stora sjöarne, utgör omkring 3ne qvadratmil.
Såsom intyg öfver min beräkning torde jag
böra nämna att min far under åren 1816 till
1826 hade mottagit och förvarat flere, 5-6 st, stenredskap,
sk "Åskwiggar", hvilka blott funnits i hans
trakt omkring Tisenhult. Att flere personer vid Reijmyre Bruk
under sednare 20 åren, visste att berätta om flere
dylika redskap, samt att jag hört omtalas flere, som
dels förbrukats, eller fortvarande gömmes såsom
kreatursmedicin m. m. De flesta hafva varit redskap utan hål.
Under de 3 ne år jag haft skyldighet att efterfråga
och tillvarataga dessa har jag mottagit följande.
|
1.
Stenyxa af flinta funnen i jorden vid torpet Jerktorp, egentl.
Uti Risinge socken, men blott ett par 100 alnar från
sockengränsen, 1865, inlemnad till fornminnesföreningen.
2. Stenyxa af diorit funnen i Skedevi sn men sjelfva stället
obekant. Förvaras i Reijmyre Bruks Folkskola. Obetydlig.
3. Ett märkvärdigt rombiskt
steninstrument af slipad qwarts tilldanadt med en sned
spetsning åt hvardera öfre och undre sidan.
Funnet i en potatisåker vid Reijmyre 1866. Detta
aflemnades till Nationalmuseum såsom varande en
hittills alldeles obekant form af fornredskap. |
 |
|
12. Urholkade
ekor
Urholkade ekor, eller egentl. ekstockar, förekommer
icke sällsynt ehuru nästan enbart såsom
fragment vid sjöarnes stränder, men äro
oftast svåra att upptäcka emedan de till
större eller mindre del ligga nere i dylagren.
Det har blifvit mig berättadt om fem stycken sådana
i sjöarne omkring Reijmyre Bruk, men jag har blott
lyckats finna tvenne så bibahållne, att
de med säkerhet kunna igenkännas. Dem jag
sett äro urholkade af grofva tallstockar, af omkring
25 fots längd. Å båda är nu endast
botten qvar, på sin höjd med några
tums höga kanter. Bottnen är undertill platt-rundad,
och af närmare 2 fots bredd. De synas hafva varit
något öfver 2 fot afrundade vid ändan.
Genom vågornes och wattensvallets åwerkan
kan man numera svårligen draga några slutsatser
öfver det urholkningssätt som begagnats vid
deras tillverkning, men ytan är icke särdeles
slät, utan synes varit smågropig, som efter
en holkyxa. Emedan mången har framkastat den åsigt,
att dessa ekor torde hafa blifvit använde ännu
för ett par århundraden sedan, har jag sökt
att af de äldste anträffade personer i orten
göra mig underrättad om tiden för deras
användning, men fått till svar, att de icke
hört talas om deras begagnande ens af förfädren
i 2 generationer tillbaka. De af mig sedde finnes ännu
på sina ställen. Den ena vid södra stranden
af sjön Östtjutten n Gommersnäset, liggande
på sand. Den andra vid södra stranden af
Gunnarsjön nedtryckt med en del i dyen. Derjemte
förekom i Östtjutten ett stycke "låga"
dvs liggande stam i sjön, alldeles liknande en
båtköl, hvilken tydligen äfven utgör
ett fragment af en båt. Kölstycket hade 10-12
fots längd, 2-9 tums bredd. |
 |
|
13.
Jättegrytor
Liksom förut anser jag dessa fornminnen, ehuru icke
härstammandes från någon folkstam, böra
åtnjuta föreningens vård och beskydd, och
får nämna att de från denna socken äro
bekant från 3ne ställen.
1. Vid Reijmyre Bruk, 2ne, hvaraf den
ena blott qvar till hälften. Dessa äro beskrifne
och afbildade i Wit.Akad. förandl. 1866, pg 133.
2. En grupp jättegrytor vid Visjöstugan nära
Hageryd. Äfven beskrifne och afbildade på anförde
ställe, pg 135.
3. Den sk Klintskål på Skålklinten, hvilken
är belägen på Tisnarens norra strand och
derför tillhör Södermanland. Den är
besökt af Ch Indebetou, och förklarat för
jättegryta. Jag har icke besökt ställe
|
14.
Spår i berghällar eller förvittringshålar
Af samma beskaffenhet med dem jag i min förra berättelse
för Regna socken omförmäldt, förekomma
enl. Ch Indebetou å "Regnvaldsudde" n. Skärforss.
Tvenne af stolreken att knytna handen kan i dem införas
och rostfyllde, samt belägne på en berghäll
2ne alnar öfver marken. Jag har ej sett dem. Lika beskaffade
håligheter, men flera och större, förekommer
uti ett större flyttblock i en skogsbacke nära intill
det sk Röda Hålet (ett der förekommande myrmalmslager
har gifvit anledning till detta namn) vid Östtjuttens
strand n. Reijmyra. Dessa äro endast förvittringshålor
och angifves blott för att förekomma, att fornforskaren
icke må besväras uppsöka dem, då de
af allmogen någon gång omtalas såsom förunderliga
ting.
|
15.
Stenwallar vid sjöstränderne
Ch Indebetou har fästadt uppmärksamhet vid en företeelse,
hvilken förekommer ganska allmänt vid sjöarnes
stränder, både här och flerstädes, och
hvilka äro verkligen förtjänta af uppmärksamhet.
Det finnes nemligen her och der utmed sjöstränderna,
mer eller mindre långa, 2 till 5-6 fot höga och
deröfver, wallar, sammansatta af större och mindre
kantiga stenar och ofta större block öfverhöljde
eller omgifne med sand och grus, och ofta nog skarpt sluttande
eller tvärbrante å båda sidor. Den ena sidan
begränsad af sjön och wågswallet, den andra
afstänger vanligen ett mindre kärr. Vanligen är
wallen krönt med alar, björk, wide och enbuskar,
och ofta hafva kreatur och folk tagit sin väg utmed stranden
på denna torra och beqväma wall. Att dessa wallar,
som torde wara alla skogs- och markwandrare välbekante,
tillhöra naturfenomenen och icke äro af menniskohand,
torde ej wara att ens ifrågasätta, men några
tillfredsställande förklaringar hur dessa wallar
bildats, sakna vi ännu så widt jag vet. Man har
visserligen förmodadt att de skulle wara af isen hopskjutne
stenar eller stenrader som sedan öfverhöljdes med
sand och grus, men en undersökning wisar att så
icke är fallet. Ch Indebetou har framkastat en förmodan
derom, att de skulle stå i något samband med de
äldste folkstammarnes lefnadssätt och att de möjligen
på något sätt, om icke uppfört dem,
dock förbättradt och användt dem för något
af deras ändamål, emedan de ofta träffas just
i närheten af de ställen der hon funnit grafvar
eller andra stensättningar efter de äldste bebyggarne.
Jag har ansett mig böra framställa denne hennes
förmodan för att derpå väcka välförtjent
uppmärksamhet och iakttagelser äfven på andra
ställen i landet. Jag har dock funnit dylika strandwallar
der jag icke haft skäl att förmoda att de äldre
folken haft sina tillhåll. Sådana strandwallar
förekommer tex på Tisnarens strand vid Tisenhult,
på flera ställen, n Johanneslund, på sjön
Hunns strand fl st vid Reijmyre, å Bredmyre, vid Frängsätter,
Åndenäs etc, på Östtjuttens strand fl
st.
|
16.
Vid Skärforsåns utlopp i sjön Tisnaren, sägs
det, enl Ch Indebetou, "att för en mansålder
sedan, tjocka järnkedjor hafva funnits fästade vid
grofva pålar, som suttit neddrifne i sjöbotten.
|
17.
På Frogtorps skog, anför äfven Ch Indebetou,
skall finnas en stor sten, hvilande på ena kanten och
så att på ena sidan bildades ett hvalf af ett
der utspringande hörn, denna sten kallas Drygespilt och
följande sägen anföres derom: "det säges
nemligen derom att trenne mjölnaredrängar från
Forssa qvarn, i Södermanland, flytt dit under pesttiden,
men efter pestens upphörande hade de återfunnits
döde, med sitt förråd af lifsmedel qvarliggande
under stenen" Jag har icke besökt stället.
|
18. Stensättning vid Mullsätter hos Widegren pag 165 anföres:
På Mullsätters
egor utmed Tisnaren, är på en hög backe
uti östra gärdet en oval stensättning af
81 alnars längd, och 15 alnars bredd inuti, samt en
4 alnar bred och 1 ½ alnar hög mur utomkring,
och förmodas att denna ortens hedniske innebyggare
här hållit sin gudstjenst eller anställt
sina offer. Jag har ända till sista dagarne af min
wistelse i socknen hoppats, att få tillfälle
besöka detta säkerligen märkliga ställe,
men blef förhindrad att komma dit. Ch Indebetou besökte
stället 1865 och anför då att "endast
träffats en wall, troligen kringliggande stenmur, af
15 alnars längd, som säges varit mycket större,
men borttagen vid åkerbrytning". Detta är
så mycket sorgligare, som detta är skedt på
de sednare 40-50 åren och utan att, så widt
mig är bekant, någon afteckning eller fullständigare
beskrifning öfver stället någonstädes
finnes. Att här likväl troligen warit en sedan
uråldrig tid bebygd trakt, synes af omgifningen, hvilken
är mig någorlunda bekant. Äfvenledes torde
jag anföra några ställen, som tillhöra
Södermanlandslandet af Tisnaren, men emedan de ofta
från denna socken besökas och omtalas såsom
fornåldriga märkvärdigheter, ville jag anföra
något om den.
1. Den sk Klintskålen är redan
här omnämnd.
2. Lyttersta runstenar alldeles på
gränsen mellan Östergötland och Södermanland
åt Tisnarens strand är flere gånger beskrifne,
och senast anförde uti herr Säves reseberättelse,
Antiquarisk Tideskrift fr Sverige af B E Hildebrand pag
142. De behöfde uppresas och omskolas. Jag har i sednare
åren icke besökt dem.
3. Kammarberget. Uti en dalgång
mellan tvenne ofantliga stenblock, verkliga små berg,
hvilka på stället sönderbrustit i grofva
stycken och delarne hafva lemnat emellan sid en mängd
gapande rennor, uti hvilka man kan passera midt igenom bergblocken
från flere olika håll, och hvilka på många
ställen äro så rymliga eller utvidgade,
att en stor mängd personer kunna på en gång
gömma sig eller vistas deruti. Detta ställe har
väl ingen etnografisk märkvärdighet. Ch Indebetou
omtalar att en brottsling härstädes skall hafva
gömt sig i 4 år och att man funnit kol och bränder
inne uti hålorna.
4. I sundet mellan Tisnaren och Tislången
anför äfven Ch Indebetou "hade fordom munkarne
i Julita kloster förlagt ett fiske kallat Norsålfiske
= norets ålfiske, och märkes där, liksom
omkring kammarberget, en rikare wäxtlighet än
vanligt". Bland barrskogen visa sig här lind,
try, olvon m fl trädslag äfven Sanicula europea
(sårläka) och flere andra wäxter som eljest
icke finnes i trakten. Om sjelfva sundet, som kallas Noret,
eller Munkenor berättas "att under en långvarig
torka så att wattendraget afstannat, egorne till Forssa
hammare skickat folk att ösa vatten från Tisnaren
till Tislången. Men Näcken hade då visat
sig sjungande och spelande viol så att den bortskrämde
folket, hvarefter Forssa egare hade i sednare tid låti
spränga upploppet från Tisnaren djupare. Det
synes dock icke som utloppet skulle vara nedsprängt
i den berghäll hvaraf det bildats.
5. Hönön kallas en skogsbetäckt
berg-ö om några tunnlands storlek, som äfven
är belägen utmed denna strand af Tisnaren. Följande
sägen anföres härom: "Kommer man dit
utan att veta öns namn finner man där trädgårdar
med gullene frukter och på träden silfverblad".
För vanligt folk och under andra omständigheter
synes intet annat än tall och gran.
För att ytterligare fullständiga
denna berättelse företrädesvis för att
leda framtida fornforskare till uppmärksamhet derå
anser jag böra anföra följande.
a) Tvenne gamla pregamentbref, det ena
från 1400-talet förvaras vid Reijmyre Glasbruks
contor.
b) att i Bredmyre Rågångskarta
af år 1698, äfven förvarad å Reijmyre
Brukscontor anföres under nr 55-57: Wille och gingo
regnemyrarne på ett stort berg, som de kallade björnberget
etc etc derifrån sade de sig vilja gå ned till
sjön Hunn etc etc, och till att bekräfta sanningen
hade de ett öfvermåttan gammalt jordebref eller
dom, om hela sin rågång, väl två
eller tre hundrade år gammalt som de sade, och när
jag någorlunda blef bekant af ordasättet, stod
deras råstäng löpa till en sten, hvilken
låg vid björnstenen som stod i deras egor och
uti ett gammalt svedjefall eller inom ett rishag, uti hvilket
stenbjörnar sitt tillhåll af långliga tider
haft, det de och sjelfva bekände icke många år
sedan, som uti bemälte sten hafva vistats. Och synes
han hafva bitit uti stora björkar utmed sten när
han hafva utgått, till hvilken sten bredmyrarna sig
hålla vilja".
c) Uti samma karta anföres äfven
nr 4 Kapelltäppan, i hvilken säges i forna tider
stått ett kapell af trä, och lärer varit
i sanning, alldenstund ännu finnes, när de åkern
upplösa, stora spikar och annat smått järn.
Täppan kallas ännu kapellstäppan, men ingen
kännedom finnes numera om detta kapell, skulle vara
här beläget.
d) Stora ekestammar och nötter af
hassel mm träffas i torfmossarne på mång
ställen i socknen ss vid Reijmyre, Frängsätter,
Tisenhult och fl st.
Efter hvad nu blifvit anfört synes
att ett icke ringa utbildadt folklif varit uti denna trakt,
samt att de förnämste platserne här inom
socknen varit Byle, Valleräng och Ruda, kring kyrkan,
vid Skärfors, Mullsäter och Johanneslund samt
vid Tisenhult.
Dessa anförde anteckningar utgöra
nu den lilla skörd som erhålltis och jag måste
blott anhålla om urskuldande, att min förmåga
icke tillåtit mig fullgöra detta uppdra fullkomligare
och att min tid icke kunnat utsträckas så långt,
att jag medhunnit taga i betraktande alla de ställen
och efterhört alla de föremål om hvilka
det kunnat varit af intresse, att få nogare kännedom.
Det nu inhämtade visar likväl såsom jag
tror, att emedan alla spår till runstenar saknas härstädes,
den folkstam som här efterlämnat stenredskap,
stensättningar och grafvar, torde vara äldre än
runstenstiden.
Att de blott, såsom det mig tyckes, på samma
platser där de nu hgafva sina grafvar. Att de där
haft hjordar och troligen idkat fiske och jakt. Huruvida
hackrösena äro en lämning från denna
tid eller icke, vill jag lemna oavgjort, men då de
oftast förekommer i närheten af de trakter där
grafvarne och boplatsena tydligen varit, anser jag ej osannolikt
att de härstamma från samma folk.
Det är äfven anmärkningsvärt huru, i
och med kristendomens införande, alla minnesmärken
försvinna. Atllt har utplånats. Till och med
traditionerna om de försvunna folken. Ty den sägen
allmogen ännu i dag fortplantar angående pestkyrkogården,
är tydligen icke annat än det kristna prästerskapets
föregifvande angående dessa afsides liggande
hedniska stammarne.
Sedan runstenarnes dagar finnes här icke annat än
en mängd gamla riddarstandar af trä, sönderfallne
och illa tilltygade, nu förvarade på ett olåst
rum i kyrktornet. Allt annat är förgånget
och bortglömt. Några få grundstensläggningar
efter ödelagda torpstugor här och där likväl
undantagna.
Den personliga messiskan synes i och med kristendomen försvunnen
på marken. Endast en stum odlingshistoria wittnar
om, att menniskor funnits, men hvarken byggnader eller grafvar
omtala, att något folkslag här tillbringat sitt
lif under flere århundraden, förr än på
16-1700-talen, kartor och skrifter om dem blifva synliga.
Då jag nu icke hafva förmånen att fortfarande
få hafva det ärorika uppdraget att tillse Norra
Bergslagens fornminnen, och icke heller kan få tillfälle
att personligen infinna mig på det till den 30 nov.
beramade mötet, får jag med detta begagna tillfället
wäcka följande motioner.
1. Att de omkullfallne stenarne å
flere härvarande minnesmärken, måtte under
behäng tillsyn blifva upprättade och minnesmärkena
så vidt möjligt är iståndsatta.
2. Att förvaringstaflor, helst af
järn, måtta blifva uppsatte eller anbringade
å eller invid de fasta minnesmärkena till behörigt
intyg och till åtwarning från vidare förstörelse.
Jag har för min del ansett tillräckligt att järntaflan
endast innehöll:
"Fornminne" men att å stolpen kunde tillsvidare
anslås en warning mot skadandet af fornlemningen vid
den påföljd lag stadgar.
Utan att någon sådan åtgärd vidtages
kommer, all tillsyn oaktadt, många fornlämningar
att snart småningom alldeles försvinna.
Stockholm i november 1868
Hampus von Post

Tyvärr saknas beskrivningen till denna avbildade fornlämning.
"Grafkullarne och Treudden på Djurhagsudden i
sjön Tisnaren"
Den hör troligen till punkt 8 som av någon anledning
saknas i berättelsen.
|
|
|